13 miljoner i jackpot
Lördag 28 april 2018

Lena Sirocco Berglund lämnar travet


På måndag byter Lena Sirocco Berglund arbetsgivare efter 36 år som hästskötare med enorma sportsliga framgångar hos Stig H Johansson.

Hur kommer det sig att du slutar?

– Därför att jag känner att jag inte hänger med längre. Av någon konstig anledning har jag kommit på att jag inte är 20. Det blir fler hästar och jag känner att jag inte hinner göra det jobb som jag vill göra. Jag har varit bortskämd genom åren och haft få passhästar, då kommer man in i en viss rutin. Nu har jag sju och då blir det stress som tar både på kropp och huvud.

Var ska du jobba?

– I anslutning till Menhammar, inte på stuteriet utan hos Eva och Jonas Kleberg som har dressyrhästar. De ville ha en travtjej som tyckte om att pyssla med hästarna och gillar att rykta.

Är det annorlunda att jobba med dressyrhästar?

– Ingen aning. Men jag tror inte det, de är väl individer precis som travhästar. Sedan går de pensionerade hästarna från Menhammar på lösdrift där så lite tid för travare blir det nog också.

Vad kommer du att sakna mest tror du?

– Tävlingsbiten. Jag har alltid tyckt att det varit så roligt att se hästarna tävla. En annan sak som jag har saknat de senaste åren är att åka utomlands. Det var många år som jag var utomlands jättemycket. Man lärde känna så otroligt mycket trevligt folk.

– Kommer man exempelvis till Italien och jobbar åt Stig H Johansson, då blir man behandlad som en prinsessa nästan.

Kan du ge några exempel?

– 1993 var jag i Neapel för att tävla i Lotterian med Kosar och Anders Crown. Hela lotteriet runt loppet är väldigt stort med reklam överallt. Vi hade vunnit ett par år tidigare med Peace Corps och det var bilder på mig och ”Pisan” precis överallt. Det är lite konstigt att se sig själv tapetserad på hela husväggar.

– Jag gick förbi en mur varje dag för att komma till travbanan, men det tog flera dagar innan jag såg att det var jag på bilderna eftersom man hade målat mustascher och annat på mig.

– Gazetta dello Sport skrev inför loppet att jag var den mest kända svenskan i Italien efter Anita Ekberg, jag tror att jag har kvar tidningen någonstans.

Finns det något annat lopp som etsat sig fast extra i minnet?

– Ja, VM-loppet med Peace Corps 1991. Speciellt när hästarna defilerade en och en i spotlights. Även om Pisan hade sålts till Sverige med svensk tränare och kusk så var det hon som fick de absolut största ovationerna. Alla älskade henne, jag blir fortfarande lite tagen när jag tänker på det.

– Samtidigt har jag ett av mina värsta och mest pinsamma minnen knutet till det loppet.

Berätta!

– Det var i samband med spårlottningen. Den skulle hållas i FN-huset och jag trodde att vi skulle se det på tv från hotellet på andra sidan gatan. Men när vi kom dit fick jag veta att vi skulle vara med. Jag hade vita shorts och en t-shirt det stod ”Sparbanken Norrland” på mig. Jag ville gå och byta om, men det hann vi inte med. Så kommer man in och ser alla uppklädda som till en galamiddag. Jag skäms fortfarande när jag tänker på det. Jag fick gå fram där i direktsänd tv och dra min boll. Dessutom drar jag bricka åtta. Jag hade Stig H på telefonen och de frågade mig i tv vad han sa. ”Att jag ska få sparken” svarade jag.

Vad sa han egentligen?

– Att jag skulle få sparken, sedan skrattade han.

Men Peace Corps vann loppet ändå…

– Ja, Pisan var fantastisk. Hon hamnade långt bak och fick attackera så långt ut i banan att vi kollade sulkyn efter skrapmärken från reklamskyltarna efteråt. Men ändå hann hon ikapp Reve d’Udon.

Är hon den bästa du har haft?

– Ja, utan tvekan.

Och din personliga favorit?

– När vi reste runt hade jag bara henne och lever man med en häst så kommer man varandra väldigt nära. Ibland hade vi inte något hotellrum, då sov jag hos henne i boxen.

Men det sägs att det var en folkilsken häst?

– Inte när man var med henne själv. Det var när det kom mycket folk, det gillade hon inte och visade det. Men att utse en häst till favorit kan man inte göra, det är som att fråga någon med flera barn vem man älskar mest. Jag älskar alla mina hästar, men en del har gett lite fler minnen.

Något annat speciellt minne som kommer upp?

– Vi åkte till La Capelle för att inviga banan där. Peace Corps vann och i prisutdelare var Prinsessan Caroline av Monaco. Vi pratade jättelänge, en enormt trevlig människa som pratade med mig som om vi känt varandra hur länge som helst. En vecka senare hade hennes man ihjäl sig i en båtolycka, det var så tragiskt.

Vad kommer du ihåg från elitloppsvinsterna med Peace Corps och Gum Ball?

– Pisan är bara dimmigt. Jag fick inte in att hon hade vunnit förrän efteråt, det var så omtumlande. Vi hade just kommit hem från att ha vunnit Lotterian och Oslo Grand Prix. Jag hann knappt landa innan det var Elitloppet.

– Med Gum Ball kommer jag ihåg mycket mer. Dels att ingen trodde på honom, men det gjorde jag. Då hade jag blivit lite mer van av att ha bra hästar och vara med i stora lopp så den segern kunde jag glädjas mycket mer åt.

Hur var Gum Ball som häst?

– En klump, stor och rund och grov. Han tyckte det var kul att springa 1 609 meter, men 1640 meter var nästan lite för långt. Han kunde vara stökig när man gick med honom, därför sprang jag nästan alltid på våra promenader. En gång slog han mig så jag fick hjärnskakning.

Vilken är den besvärligaste häst du haft?

– Det kanske var Big Star, som vann derbyt 1984, min första stora seger. Han var väldigt speciell, en riktig gris skulle man kunna säga.

Har du ofta fått ta hand om jobbiga hästar?

– Nej, det skulle jag inte säga. Den sista riktiga stjärnan jag hade var Nu Pagadi. Han var genomsnäll, en helt underbar häst. Tyvärr drabbades han av något fel som ingen veterinär kunde hitta och blev aldrig så bra som han kunde ha blivit.

Kommer du att sluta gå på trav nu när du inte har några tävlingshästar?

– Nej, absolut inte. Mina passhästar som jag lämnar nu kommer jag att följa. När de tävlar så kommer jag att vara där, klappa dem och ”vara i vägen”. Sedan hoppas jag kunna gå på Elitloppet. Det är så roligt att vara på stallbacken den helgen, få träffa människor man lärt känna utomlands och inte sett på länge. Det är bara att hoppas att någon kan fixa biljetter så att jag kommer in.

Hur blev du avtackad?

– Stig tog med allihop i stallet på en restaurang som ligger här i närheten. Det var god mat och vin och väldigt trevligt.

Blev det nostalgiskt?

– Ja, lite.

Men du är ändå i stallet idag (söndag), fast du slutade igår?

– Ja, jag är ju sådan. Är jag inte på någon utställning med hundarna så åker jag till stallet även när jag inte jobbar.

Hur känns det att gå till ett nytt jobb imorgon?

– Lite konstigt. Men det känns bra, spännande. Jag är mest orolig att jag ska göra något fel. Men de verkar väldigt trevliga. Dessutom har jag flera gamla arbetskamrater som jobbar på stuteriet, jag tror säkert att jag kommer att trivas.

Kan du avsluta med att ge ett tips hur man blir framgångsrik som hästskötare?

– Man ska tänka på att man aldrig blir fullärd, det finns alltid nya saker att ta till sig. Sedan måste man älska det man håller på med. Det kan inte bli ett vanligt sju-till-fem-jobb, eller vad man nu säger. Man måste älska djuren. Nu är tyvärr mycket av mentaliteten ”alla vill bli catchdrivers”. Med det menar jag att man blir ombedd att borsta en häst så är det klart på två minuter. Förr i tiden när man ryktade hästarna så tog det en timme. Det hjälper hästarna att få upp blodcirkulationen i kroppen och är jättenyttigt för dem. Det är det jag älskar mest och så jag vill jobba, tyvärr finns det sällan tid till det i travstallen numera, säger Lena Sirocco Berglund.

Robin Johansson, Kanal 75

Author: SverigeTravet

SverigeTravet är en sajt för alla med målet att bli en vinnare.

Share This Post On

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *